onsdag 16 december 2009

Fadern, Sonen och de Heliga Kommentarerna

Och nu blir det meta.

Fatta att du är ingen RIKTIG bloggare om du inte har kommentarer!

Så säga de renläriga. Vad bryr jag mig?

För mig är bloggens själva idé att att kunna skriva informellt, utan lång förberedelse, ärligt och rakt ur hjärtat. Och, sist men inte minst, utan att bry mig om vad mamma, pappa, brorsan, syrran, kompisarna, arbetskamraterna och Facebookvännerna tycker.

Men se det räcker tydligen inte för ortodoxin. Bloggare måste också på något sätt ingå i en community. Och det gör man genom att ha KOMMENTARER PÅ. Basta!

Suck så trött jag är på detta amerikanska begrepp. Community hit och community dit - låt oss kalla saken vid ett hederligt europeiskt namn: Kollektivism.

Community-tänkandet betyder i praktiken att hela tjocka släkten plus brorsan, syrran, kompisarna, arbetskamraterna och Facebookvännerna står och flåsar mig i nacken (virtuellt) när jag skriver.

Och eftersom jag ärligt talat inte är så autonom att jag inte bryr mig om vem som står bakom min rygg så påverkar flåsandet min stil. Alltså mina tankar.

Vågskålen med ärlighet och innerlighet börjar plötsligt väga mindre än min "krets". Jag börjar skriva saker utan att verkligen mena dem, mest för att jag vet (det vill säga tror) att kompisarna kommer att tycka om det. Och jag kommer att låta bli att skriva andra saker för att kompisarna "nog inte håller med mig".

Så blir man en anpassling och fastnar i en karusell som går runt runt - istället för framåt och iväg.

Men är det inte egentligen rätt egoistiskt att vilja vara oemotsagd? Det progressiva, och visa, är väl att söka en dialog, som Sokrates gjorde?

Är det inte egentligen... bäst att hålla Sokrates utanför det här? Sokrates stod på gatan och pratade med folk. Dialog på en digital motorväg (information superhighway 61) är något helt annat än samtal ansikte mot ansikte.

Tro mig eller tro mig inte men jag har verkligt sökt samtalet. I Sverige stod den inte att finna. I detta land finns en rädsla för huvud, intellekt och tankemöten - på sätt och vis en idealisk grogrund för blogg, chat, SMS och Facebook.

Fingerprat går an, det är fint. Munprat är klart svårare,

Å andra sidan, tack vare bloggarna uppdagas någonting som annars hade varit rätt osynligt för mig i alla fall - nämligen att det finns många modiga, självtänkande människor i Sverige, folk som resonerar mot strömmen och som inte alls sväljer dagens sanningar. Men - jag hittar dem inte utanför bloggarna.

Kanske beror det på att jag mediafastar, det är möjligt. Men nog är det mycket lättare att vara modig med fingrarna på ett tangentbord än att vara det på gatan, med munnen, när hela församlingen tycker rakt tvärtom.
 


Kommentarer har flera intressanta funktioner.

Läsaren ger de en chans att reagera och formulera en replik. Att hålla med, inte hålla med, eller att utveckla resonemanget bortom det binära. Själv gillar jag att kommentera, det är att vässa gåspennan och tankarna.

Plus: Läsaren är kanske en kompis, van att kommentera just denna blogg. Då bildas ofta en klubb med "medlemmar", i stället för ett blandat sällskap. Vackert så, om än inte särskilt intressant.

Minus: Läsaren är kanske en fiende som älskar att hacka och klaga och anfalla, eller bara en vanlig frustrerad sate som söker utlopp för sina agressioner. (Förr kunde man spela fotboll eller boxas för att lätta på trycket, nu kommer all uppdämd energi ut genom fingerspetsarna. Varför inte spela piano då? Trummor kanske...?)

Vad gäller bloggaren själv leder öppna kommentarer lätt till en smygande oärlighet, anpassning till ett socialt normal-A. Det är mänskligt att söka popularitet och medhåll, att vilja vara omtyckt. Enligt en förläggare jag känner är detta de flesta författares drivkraft. Det kanske stämmer.

Men tänk er då hur pass mycket starkare denna impuls skulle kunna bli om man hade läsarna inne i sin kammare - tyckande om, tyckande inte om, tyckande lite mer åt höger, eller vänster, älskande, kritiserande varje ord, fras och tanke författaren kläcker.

TWO'S A CROWD. (Eller en kollektivkomposition.)

I affärsvärlden finns en tuff maxim: If two people think the same, one of them is redundant. Jag har svårt att tänka mig att detta praktiseras överlag i businessvärlden; ja-sägare är säkert populära även där.

Sen har vi den franska varianten: Vive la difference!

Alltså, det är variation och olikheter vi * söker, inte likhet och homogenitet. Så är det med vin: det är det nya och unika vi vill känna på tungan, inte att "det smakar vin".

Alltså kan man både smaka och dricka vin. Att provsmaka Coca-Cola är däremot otänkbart.

Varför?

Standardisering. If two bottles taste the same, all is well with the world.

Det som kommentarsfunktion tillför bloggen, förutom dialog, är standard. Man stämmer ihop sig, som ett kollektiv, en orkester. Eller en kör.

Och sen blir det lätt allsång på Skansen.

* Det är snarare UNIVERSUM som söker variation, medan individer söker likriktning och medhåll: vår åsikt framför min åsikt.