Jag är så innerligt trött på världens barn.
Nej, inte på "barn an sich", utan på snacket om barnen. Barnsnack är en pandemi värre än svinflunsan, t.o.m. värre än barsnack.
Barnen är vår framtid, det viktigaste vi har, det vackraste, det heligaste. En gränslös sentimentalitet sprider sig i denna fråga. Brott mot barn är tydligen det största brottet i världen, till och med värre än mord, det vill säga att ända en individs framtida möjligheter att göra erfarenheter på jorden.
Vilket struntprat.
Kanske blir barnen viktiga, vackra, heliga, rentav radikala när de växer upp. Men nu när de är små är barn - om man plockar bort de rosa glasögonen från näsan - bara gulliga, söta, underbara, för jävliga, dråpliga, små monster, kramdjur som kramar tillbaka, föräldrars stolhet, statusföremål, praktiska bärare av våra finfina gener, kontrollfreaks som vill se hur nära vansinne de kan driva pappa och mamma - men inte tusan är de framtiden.
Jag är övertygad om att barnsnacket är en fasad bakom vilken diverse fina likaväl som tvivelaktiga motiv gömmer sig. Barnen är våra nya heliga kor. I namn av "barnens säkerhet" kan staten styra och ställa lite som den vill.
Eller mycket som den vill.
